Okej, nu ska jag skriva ett jättehoppfullt och fint första inlägg.

Men jag har haft så jävla mycket motgångar i mitt liv. Jag har kämpat så hårt för att reda ut mitt liv. Ibland känns det som att jag bara är satt på jorden för att plågas så att andra slipper ta smällarna. Det där skulle jag kunna förklara en annan gång, nu låter det bara konstigt men sak samma.

Efter ett tag började jag tänka varje gång något hände att bra då slapp någon annan. Jag vet att jag är härdad, jag kunde efter att nästan blivit dödad bara stiga upp nästa dag, klistra på ett leende och så upp igen. Bara att fortsätta, för vad ska man göra annars? Lägga sig ner och dö? Nej.

Varje gång något hände så tänkte jag att nu slapp någon annan.

Så många år sedan och så jag har kämpat, att få ett lugnt liv, vara trygg, ha stabilitet, vara god, leva, sprida lycka, hjälpa.

Men inget i världen har gjort så ont som detta, att se andra kvinnor få barn efter barn och jag får inte eftersom min kropp tydligen inget vill ha. Min kompis tolvårige son har ska bli pappa nu efter att haft sex första gången liksom. Inte för att jag avundas dem, inte alls. Stackars barn. Alla barn. Tänk vad lyckliga vi hade blivit om det barnet kommit till oss. De gråter när de tänker på det.

Hade jag trott att Gud har en mening med allt, nej då hade inte jag varit särskilt kristen. ibland har man bara en jävla otur. Orättvist!!!! som det brukar heta:) för alla dessutom...